Våra systrar gå i brokiga kläder,

våra systrar stå vid vattnet och sjunga,

våra systrar sitta på stenar och vänta,

de hava vatten och luft i sina korgar

och kalla det blommor.

Men jag slår mina armar kring ett kors

och gråter.

Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad

och hängde högt uppe i den blåa luften,

då korsades två klingor i mitt inre

och en segrare förde mig till sina läppar.

Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder,

han fäste en skimrande stjärna vid min panna

och lämnade mig skälvande av tårar

på en ö som heter vinter. -

Dikten ovan är från diktsamlingen Dikter som utkom 1916

Edith Irene Södergran finlandssvensk poet. (1892-1923)